Min sambo har en sjukdom som gör att han inte kan göra nästan någonting, som är fysiskt påfrestande. Eller åtminstone är han kraftigt begränsad. Sjukdomen finns där hela tiden, men den går i skov och är i perioder är den ännu sämre.

Vi bor i hus. Ett inte särskilt nybyggt hus, vilket innebär att det behöver ganska mycket underhåll - och det kommer an på mig att göra't. Ibland känns det som att det är som att bo ensam, med en inneboende som inte har något ansvar för byggnaden. Han bara hyr och bor, jag är hyresvärden, som servar med allt underhåll eftersom det ingår i hyran.

Det är jobbigt. Jag vet inte om jag orkar. 

Det var inte på de här premisserna jag köpte huset och flyttade hit. Det var inte villkoren jag skrev på för. Vi skulle hjälpas åt. Vi skulle bygga, måla, hugga ved, klippa gräs... tillsammans.

Nu gör jag det, medan han ligger på sängen.

Dessvärre har han inte accepterat situationen och hamnar lätt i nedstämdhet och håglöshet. Det gör att när jag ber honom ta ansvar för "markservicen" - dvs handla, laga mat, ta hand om barnen - så att jag kan göra det som behöver göras på huset/i trädgården, så blir han sur. Eller egentligen är det väl ledsen och frustrerad han blir, över att inte kunna vara med, men det kommer ut som dåligt humör.

Jag vet inte om jag vill eller orkar det här längre. Jag älskar mitt hus och min familj, och antagligen min sambo också, men det här har tärt länge och såren börjar bli djupa.

Hur djupa kan de bli och ändå läka?

Jag vet ju att jag blir trött av Treo, när jag tar för mycket, och jag tror det är det jag får bekräftat nu när jag lyckats dra ner på min konsumtion så pass mycket som jag har. Jag har en helt annan energi!

Men så blev jag förkyld, så nu har jag backat i användandet igen.

Bara att ta nya tag om några dagar då. För jag ska klara det! Jag måste. Det är så värt det.

Det var det här med att bete sig som en beroende kring Treoproblematiken jag har...

Nu har det varit två tuffa dagar på jobbet och wow! Då faller allt. Eller nej, det är att vara orättvis mot mib själv, men dubbla intaget Treo mot tidgare i januari, vilket betyder fyra tabletter om dagen. Och så en citodon på det.

Suck.

I dag har det gått bättre. Jag känner att jag har viljan på ett annat sätt än jag haft tidigare och därmed har jag förstås bättre förutsättningar att över huvud taget lyckas med mitt nyårslöfte (att helt sluta med Treo).

Men det är ju själva fan att jag ska vara en sådan beroendeperson! Vad kommer jag att hitta på när jag är kvitt Treon, kan man undra...    

Kom till jobbet i morse. Kollegan har sagt upp sig och kommer att vara sjukskriven under uppsägningstiden. Hon lämnade nyckeln i går och tackade för de här åren. Dvs hon tackade Chefen, efter att jag gått hem. Mig svarade hon inte ens när jag ropade hej då...

Få se om det här kommer att lastas på mig. Det skulle tyvärr inte förvåna mig.

Är på väg mot jobbet. Hade ju ett katastrofmöte där i går, som jag bad er om hjälp med råd kring hur jag ska hantera. Rena felaktigheter sprids av en kollega, kring hur jag beter och betett mig, både över lag och i vissa specifika situationer.

Nu funderar jag över om jag ska ta initiativ själv till att berätta min sida av relationen med Kollegan samt de situationer som nämnts eller om jag ska låta det vara tills någon ev ber mig om annat.

Vad tycker ni??? Behöver bollplank här.

Tidigare inlägg om mitt jobb:

Om mötet i går, rubrik "Gaaaaaaahhh!!!"

Med rubriken "Trött på att behandlas illa på jobbet!"

Katastrofmöte på jobbet i dag! Jag är tydligen en fruktansvärd människa, som bara gör som jag själv vill, oavsett vad andra säger eller tycker. 

Tack för den.

Tur jag är relativt trygg i mig själv. Not. Eller jo, det är jag. Eller både är och inte är, det beror på vad det gäller, men just i det här känner jag mig ändå trygg. Det här handlar om en kollega, som behöver jobba med sig själv. Kollegan tar åt sig av allt! Det går liksom inte att fråga "har du torkat av borden", så man vet om man själv ska göra det eller inte, utan att hon tycker att man menar att hon ALDRIG TORKAR BORDEN... Påhittat exempel, men typ.

Jag blir inte ett ögonblick förvånad om de kommer att försöka göra sig av med mig nu. Säga upp mig, alltså. På grund av "samarbetsproblem" antagligen, men kanske omskrivet till "arbetsbrist" för att lättare få igenom det. För jag tror tyvärr att Kollegan lindar Chefchefen och framför allt personalansvarige runt sitt lillfinger.

Hur gör jag nu? Min sambo tycker att jag ska gå till Chefen och Chefchefen och personalansvarige och berätta min syn på saken, men jag vet inte. Det känns så konstigt. Kollegan säger massor om mig, som jag inte anser stämmer, men... ska jag verkligen rota i det? Jag menar, om de kommer och vill säga upp mig eller ha ett möte eller bara frågar något så berättar jag mer än gärna, men ska jag själv ta initiativ?

Hjälp mig, hur ska jag göra?!

De sista 8-9 månaderna har inte varit roliga på jobbet. Jag har av och till (mer till) behandlats väldigt illa. I morgon är det dags för ett möte igen och jag får på riktigt ångest. 

Strax före jul förväntade jag mig att bli kallad på möte med Kollegan och Personalchefen och sa till min sambo att skulle jag bli det så var det inte en chans att jag skulle gå på det mötet utan fackrepresentant med mig. Men det hände inte. Att jag blev kallad på något möte, alltså.

I morgon är det ett annat möte, men likesjutton ett där jag förväntar mig att få en massa skit.

Som jag fått höra så är det jag och de två kollegor jag har på min enhet, som ska vara med på mötet, plus Chefchefen. Här i bloggen kallar jag dem på min enhet för Chefen och Kollegan. Kollegan går in som chef när Chefen är borta, så jag är så att säga längst ner i rangordningen. Chefchefen är företagets högsta höns. Personalchefen är just vad det låter som; personalchef. I praktiken är det dock så att hon är chefchef... eller då kanske man ska säga chefchefchef.

Nåja.

I morgon ska mina arbetstider diskuteras. De ändrades i våras och nu har jag sagt att jag delvis måste få ändra tillbaka dem. Det är inte populärt. Jag har nämnt detta ett flertal gånger, men har inte fått något gehör så nu har jag fått sätta ner foten och säga att nu måste tiderna ändras. Tidigare har jag försökt lite mjukare och sagt att jag märker att det inte funkar bra för mig och att jag kommer att behöva ändra tiderna. Jag hade väl en förhoppning om att de skulle svara att "jamen då måste vi självklart se över hur vi kan lösa det" - men icke.

Så nu får jag lov att ta till "ni har inget att säga till om, ni måste ändra mina tider" och det känns inte bra. Men saken är den att de får lönebidrag för mig och den enda anpassning som jag behöver, och som Arbetsförmedlingen därför har som krav som motprestation för att de får bidraget, är att jag måste få vara med och bestämma mina egna arbetstider.

Men det hade liksom känts bättre om vi kunnat lösa det genom diskussion och i överenskommelse och inte för att jag tvingar dem att göra som jag säger.

Till saken hör att jag är väldigt öppen för just disskussion. Jag är villig att prova olika varianter och att komma överens, men jag möts tyvärr inte av samma inställning. Att jag gick med på att ändra arbetstiderna från första början, då i våras, var just för att jag är beredd att prova olika varianter. Vi var då i ett läge där det behövdes att vi gjorde en förändring och då tyckte jag det var självklart att ställa upp. Jag reserverade mig dock och sa att om det inte skulle funka för mig, så skulle jag vara tvungen att få ändra tillbaka tiderna - men när jag sedan fört det på tal, så har det som sagt ignorerats.

Jag kommer att spela in morgondagens möte eftersom jag misstänker att det kommer att bli en del diskussioner, som jag vill kunna gå tillbaka till senare. Bland annat hoppas jag på att kunna ställa Kollegan mot väggen och ifrågasätta på vilket sätt saker jag gör inte är "för verksamhetens bästa" - något hon ofta säger. Jag fattar verkligen inte vad hon menar.

Ett exempel som jag fått kastat i ansiktet på mig är att jag föreslagit att vi ska ha en telefonsvarare, som berättar våra öppettider. Vi svarar nämligen inte i telefon på eftermiddagar, men det betyder inte att det inte ringer och då är det ju bra om folk får besked om varför vi inte svarar, tycker jag. Man kan ställa in telefonsvararen så att det inte går att lämna meddelanden, så det skulle inte innebära någon extra arbetsuppgift för oss i form av att vi måste lyssna av och ringa upp eller så. Men nej, det går inte.

Nej nej, vi måste tänka på verksamhetens bästa, vi kan inte bara förändra saker för förändrandets skull, förstår ni.

Ja! Ni läser rätt: EN FUCKING DJÄVLA TELEFONSVARARE!!!!

Och hur kan det INTE vara för verksamhetens bästa att meddela kunderna varför vi inte svarar i telefon?! Jag vet att det redan går negativa rykten om just precis det; att vi inte svarar i telefon - och sådana rykten kan ju göra att folk vänder sig till andra företag i stället för till oss. Så hur kan det inte vara för verksamhetens bästa att skaffa en telefonsvarare?! Hur kan det vara att "förändra för förändrandets skull"??? Jag fattar inte.

Verkligen på riktigt, jag förstår inte.

Att ändra tillbaka mina arbetstider likaså. Direkt säger Kollegan: "men vi måste faktisk tänka på verksamhetens bästa". Ja visst, men att medarbetarna mår bra går hand i hand med "verksamhetens bästa". Hur skulle det inte kunna vara så??? Det finns dessutom inte en enda praktisk anledning som innebär att det är bättre för verksamheten att jag jobbar som nu, jämfört med hur jag vill och behöver jobba för att må bra. Ingen alls. Nada. Inte som jag kan komma på iaf - och då har jag vänt ut och in på det här många gånger, tro mig! 

Ojoj, det blev ett långt inlägg... Håll tummarna för mig i morgon.

Jag gillar inte utseendet på den här bloggen. Måste ändra. Så nu blir det nog lite hipp som happ med olika färger och mönster innan jag bestämt mig.