I morgon är det dags att jobba igen, efter närmare tre veckors ledighet. Tänkte gå ut hårt och stressa mina kollegor genom att tala om att jag kommer att ändra mina arbetstider från och med omgående. Eller ja, det blir väl från och med om en vecka eller två, lite realistisk måste jag ju vara. Men ändå.

Vår avdelning är väldigt liten; vi är bara tre stycken. En avdelnings-/enhetschef (ja, vi är ju trots allt en avdelning/enhet, även om vi är få    ), i denna blogg kallad Chefen, en annan, i denna blogg kallad Kollegan, och så jag. Kollegan är den som går in som chef när Chefen är borta, så jag är väl att anse som lägst i rangordningen, antar jag. Ändå är det jag som kommer sätta agendan nu, genom att ändra mina arbetstider. Jag har mandat att göra det, men Kollegan kommer att bli så stressad! Hen hanterar nämligen förändringar rätt så... hm... inte så bra, helt enkelt. När just den här förändringen varit på tal tidigare, så har hen totalvägrat. Det går inte, kan inte komma på tal, funkar inte.

Då har jag backat, trots att jag som sagt har mandatet att genomföra det hela oavsett vad de andra säger. Det har helt enkelt inte varit tillräckligt viktigt för mig för att gå in i den konflikten - men nu är det det. Jag MÅSTE ändra mina tider nu, annars riskerar jag att gå ner i mående. Det känns så tydligt, alla tecken är här.

Jag har en psykisk sårbarhet som gör att jag lättare än andra blir nedstämd och/eller kan gå in i en depression. Jag får även ångest om tillvaron omkring mig blir för stressig eller att jag har för mycket i huvudet och därmed har en inre, mental stress. Allt detta är jag helt öppen med och mina kollegor känner till det, både de på min egen avdelning och andra.

Med åren - jag är trots allt lite över 40 nu - har jag lärt mig hantera min sårbarhet rätt så bra, måste jag säga, och nu är jag i ett sådant läge att jag måste sätta stopp. Det går inte att pressa längre nu. Jag har haft de här "nya" arbetstiderna sedan i våras. Då accepterade jag dem med överenskommelsen att jag skulle ha mandat att själv bestämma när det var dags att återgå till normala tider igen, om jag skulle känna att det behövdes.

Nu behövs det. Eller rättare sagt; det har behövts ett tag, men pga Kollegans oförmåga att acceptera förändringar så har jag inte agerat. Därför är det akut nu och inte längre öppet för diskussion. 

Blir intressant det här. Kollegan är ledig till på torsdag, så i morgon tar jag det med Chefen. Hen kommer inte ha några problem med sakfrågan, däremot tror jag hen kommer att bli stressad över att Kollegan blir stressad, så kaos och konflikt kan mycket väl vara vad som står på schemat på torsdag.

A: ett nytt år

B: en ny blogg

C: ett nytt liv

På A svarar jag ja, på B likaså, på C... jag vet inte. Kanske. Det är många tankar som cirkulerar i mitt huvud nu och kanske kan 2016 räta ut en del av de frågetecken, som hopat sig under 2015.

Jag har bloggat i många år, men eftersom min vanliga blogg inte är anonym så är det mycket jag inte skriver om där. Saker som har med mitt privatliv att göra. Tankar om folk och relationer, som kanske inte är av den sort jag känner för att blotta i offentlighetens ljus. Så jag provar med en ny, mer anonym blogg.

Kanske törs jag vara mer avklädd här, kanske rent av naken emellanåt.

Jag är en person med ett stort behov av att uttrycka mig. Inte sällan finner jag svar jag sökt, eller inte sökt, i de skrivna orden. Det är som en form av terapi. Ni vet; inte förrän man säger något högt blir det sant och inte förrän man säger det högt hör man vad man säger (och därmed tänker).

När jag skriver kommer jag på saker. Saker om mig själv. Saker jag funderat över. Kanske hur jag ska lösa ett problem eller varför jag fungerar som jag gör. Det är det jag hoppas att göra här. Fundera högt och se vart det leder.

Jag har också en önskan om att få hjälp av de läsare, som förhoppningsvis hittar hit så småningom. Har ni egna erfarenheter liknande det jag funderar kring så dela gärna med er! Ge mig tips och råd, andra vinklingar och synsätt. Eller avråd mig om ni tycker att jag är på väg att göra fel, led mig till tryggare mark när jag är på tunn is och halkar runt.

Min absoluta övertygelse är att ensam är man inte stark! Så hjälp mig. Hjälp mig hjälpa mig. Och när ni gör det, så lovar jag att ni samtidigt hjälper andra. Det är tillsammans vi är starka.